Beskrivning
När den ”osänkbara” Titanic en aprilnatt 1912 förliste under sin jungfruresa väckte händelsen stor massmedial uppmärksamhet och åtskilliga journalister och skribenter framförde åsikter kring katastrofen.
Ingen samtida författare torde i sak ha varit mer skickad att ha synpunkter än Joseph Conrad. Efter årtionden av yrkesverksamhet till havs både som styrman och som kapten hade han en djup och ingående kunskap om fartygskonstruktioner.
Joseph Conrad
I dessa två essäer om Titanic är det en något annorlunda Joseph Conrad än roman- och novellförfattaren som läsaren möter. Analysen är visserligen lika saklig, skarp och välformulerad som annars, men här framträder också en Conrad som öppet visar sitt humör och sin ilska. I sin kritik av konstruktörer, av ledningen för ägarföretaget White Star Line och kompetensen hos vissa av de i sjöförhören inblandade, upprörs Conrad av vad han uppfattar som en hop krämare och dilettanter som prioriterar kapitalintressena framför passagerarnas säkerhet. Att Titanic gick till botten är, i Conrads ögon, en logisk konsekvens av en från början felplanerad projektering.
